Historien om en hund - Juno

Plötsligt händer det att man blir träffad rätt i hjärtat och känner att det här borde jag inte göra men jag gör det ändå. Så var det när jag träffade Juno, som då hette Madicken..
Det var egentligen min bonusdotter Sandra som skulle köpa hund och uppfödaren hade sagt att den lilla svarta skulle passa perfekt, den är så lugn och fin. När vi kom dit kände jag genast att NEJ, den lilla svarta var allt annat än lugn och fin. Som tur var fastnade Sandra för systern, som var schäferfärgad och hette Kerstin (hon fick sedan heta Tracy). Jag kände starkt att jag kan inte lämna den här hunden här, då kommer det att gå åt helvete för den, så jag tog med mig henne hem och hon fick heta Juno. 
Juno och Tracy är en korsning mellan Schäfer - Labrador och något annat vi inte riktigt vet, kanske en vall- eller jakthund. Jag skall göra ett gentest längre fram.

Juno 2, 5 månader

Alla farhågor besannades, Juno var allt annat än lugn. Hon visade sig ha extremt mycket resursförsvar och vi fick tidigt träna mycket byteshantering. Hon var väldigt gosig och hade stort behov av kroppskontakt men att det var en hund med mycket skärpa var det ingen tvekan om. Parallellt med detta var hon jättekänslig och lyhörd och man kunde inte höja rösten överhuvudtaget. Sedan blev hon sjuk, hade ont i ryggen och massor av konstiga flytningar. Efter många veterinärer och undersökningar kom Kajsa Winbladh och Gustaf Svensson på Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg, äntligen på att hon hade Diskospondylit. En infektion som börjat i livmodern och sedan fått fäste i en av ländkotorna. Mycket ovanligt, smärtsamt och besvärligt. Juno var sjuk från i princip fram till 2 års ålder. Det senaste året har hon bara haft små attacker som försvinner efter en vecka på Metacam. Tyvärr har det blivit lite kroniskt, vid för mycket stoj och hopp kan hon få ont i ryggen och måste vila och medicinera. Alla besök hos veterinär, undersökningar och konstant smärta gjorde att hon till slut var tvungen att ha munkorg, även när det var Gustaf och Kajsa som undersökte henne.
Det här beteendet accelererade snabbt och jag hade snart en hund som gjorde utfall mot cyklar, människor, fåglar, katter, skateboardåkare, ja i prinicp allt som rörde sig. Att ta hem folk var också svårt, ibland gick det, ibland inte. Om andra hundar stirrade på henne kunde hon göra utfall annars brydde hon sig inte. Alltid något...
När Juno kastar hon sig snabbt framåt, vrålandes som en grizzlybjörn, om hon får chansen sätter hon tassarna på bröstet på personen i fråga och vrålar lite till. Juno är alltså inte en hund som viker undan - hon sätter fart och utmanar faran!! Biter gör hon dock inte och det har bara hänt ett fåtal gånger att hunnit hoppa upp på någon. Juno är en stentuff hund som samtidigt är mjuk och känslig. En ganska svårläst hund som det är lätt att få emot sig och jag vågar inte ens tänka tanken på hur hon hade varit om hon hamnat hos någon som inte tränat med positiv förstärkning...

Juno 1 år

Hur orkar man leva med en sådan hund?? Tja, man har inget val, det är bara att träna och träna och träna.. och hoppas på resultat. Det gäller att aldrig slappna av, ständigt vara beredd och ALDRIG släppa kopplet. Hela tiden tänka på att kolla bakåt och runt omkring ifall det dyker upp något som hon kan reagera på. Hålla henne nära och träna kontakt på bussen och inte stå i busskuren med andra även om det ösregnar. Inte låta folk klappa och inte låta någon stirra på henne.


Idag, just idag är Juno 3 år och hon har gjort enorma framsteg. Hon ser inte ens cyklarna längre, hon bryr sig inte om folk i busskuren och det går bra med folk på besök som t o m sover över. Vissa saker hänger dock kvar, som män i varsel- och arbetskläder och katter. Det går inte!! Vi har tränat mängder av BAT-träning så fort vi ser snickare och män som gräver i gatan och dylikt och det går bättre, men vi är inte riktigt där ännu. Katter är Junos värsta trigger, hon blir både frustrerad och rädd samtidigt. Det är enda tillfällen då hon går upp i stress, hon är annars inte lättstressad, inte ens när hon var tvungen att hålla sig i stillhet pga smärta och sjukdom.
När jag var på Canis Klickertränarutbildning hade jag med mig Juno en av gångerna och vi tränade med targetplatta när hon plötsligt kastade sig rakt upp i luften, vände i luften, vrålade till och drog iväg...eh..Vi andra hann inte riktigt med. Juno for som ett litet svart streck ut på fältet vid Munkagårdsgymnasiet för att ta fatt på och attackera ett vindkraftverk. Det är Juno i ett nötskal det;-) Som tur är har vi inte så mycket vindkraftverk där vi bor så det lägger vi inte energi på att träna. Vi har desto mer katter och ibland får vi till ett riktigt bra möte. När det gäller katter handlar det bara om avståndet. Kommer katten för nära så klarar hon det inte, detsamma om den rör på sig. Långt avstånd och stillsam katt, då kan vi klara det. men hur ofta händer det???




Skvallerträning


Tidigare, innan jag började med BAT-träning har jag jobbat mycket med Skvallerträning/Counter Conditioning som är en vetenskapligt baserad teknik, uppdelad i 2 faser:

Desensibilisering: Desensibilisering handlar om att gradvis utsätta din hund för en situation ni inte behärskar, en situation där hunden tappar fokus och reagerar utåt, t.ex. den vill jaga vilt eller är fixerad vid att äta bajs, har problem med olika typer av möten eller rädslor. Till en början gäller det att ta reda på vilket avstånd som gäller, d.v.s vilket avstånd som hunden klarar av, utan att reagera utåt. När sätter hunden igång, på vilket avstånd befinner sig ”störningen”? Du börjar träna på det avståndet som fungerar, där hunden fortfarande är lugn och sedan minskar du avståndet gradvis, allt eftersom ni gör framsteg i träningen. Avståndet är inte statiskt, kan variera från dag till dag, beroende på dagsform, stressnivå och vad som hänt nyligen/nya erfarenheter. Tänk på att det hunden gör när den markerar eller gör utfall är att DEN VILL SKAPA ETT AVSTÅND. Du hjälper hunden med detta genom att förstå och skapa avståndet åt hunden.

Att lära hunden att skvallra: Med den här tekniken riktar du om hur hunden associerar. Istället för att när den ser något farligt eller vilt, reagera utåt (negativt) så väljer hunden att titta på dig och berätta: ”där är en kanin” - kan jag få godis nu (positivt). Hunden har lärt sig att skvallra!

Efter mycket träning sker detta automatiskt, det blir en lek, att hitta en kanin och skvallra = få belöning för det.

Låter det enkelt? Ja, det är absolut inte svårt. Det handlar om träning, bli kompis med klickern och utveckla sin timing och klicka exakt vid rätt tillfälle. Det handlar också om att samla på goda erfarenheter, ändra attityd och se framåt ÄVEN om det går åt skogen ibland och man får ett bakslag. Gå bara vidare och tänk ”det blir fler tillfällen, då ser jag till att det går bättre!”

Så här gör du: Klicka och belöna med godis så fort ett möte/objekt dyker upp. I början kan det vara svårt att hinna klicka innan hunden hetsar upp sig, tex börjar skälla, om den gör det så backar du bara (d.v.s ökar avståndet till objektet) och klickar så fort hunden tystnar. Klicka och mata, klicka och mata dig igenom hela mötet. Om hunden fullständigt tappar sans och balans och blir väldigt upphetsad då bryr du dig inte om det utan fortsätter bara vidare. Vad du än säger eller gör i det här läget har ingen effekt, hunden är superstressad och kan inte ta emot information. Håll dig tyst och lugn och klicka och belöna när hunden lugnat ned sig.

Om hunden håller sig lugn behöver du inte heller säga något – klickern talar om för hunden att den gör rätt.

Så småningom kommer du att märka att hundens första ”tanke” inte är att skälla utan den börjar kanske snegla lite åt ditt håll och sedan börjar den skälla. Observera din hund och var uppmärksam på de här små signalerna som talar om hur träningen utvecklas. Längre fram kanske hunden har kommit så långt att den klarar av vissa möten men inte andra. Om du märker att hunden börjar skvallra och titta på dig då sliter du upp massor av godis och kastar dom till hunden!! Jackpot!! Ni är på rätt väg!

Tänk på att det här tar tid. Gör inte misstaget att sluta klicka bara för att hunden verkar klara sig igenom mötet och är tyst – just vi det här tillfället – nästa möte kanske den skäller igen! Ta för vana att ge dig ut och träna några ggr/vecka. Uppsök ett ställe där det finns gott o störning och sätt igång. När du tränar måste du ha gott om godis med dig och det duger inte med vanligt levergodis, du måste ha något extra gott vid de här träningspassen. Att rikta om ett beteende och ändra på hur hunden associerar är en lång process, du kommer snart att märka framsteg men det tar lång tid innan problembeteendet är helt borta. Den här tekniken bygger på upprepning/tydlighet som skapar en trygghet hos hunden – den vet vad som gäller. Om du bryter för tidigt och slutar träna, i tron att hunden är ”botad” – då ramlar ni ner några trappsteg och måste sedan kravla er upp igen.

Skvallerträningen/CC har fungerat bra med vissa saker, mindre med andra. Min erfarenhet av CC är det fungerar bäst där triggern inte är så kraftig, som tex med cyklar eller fåglar men det kan lätt bli fel, för man klickar det som händer nu. Och vad händer?? Jo, hunden är jätteupphetsad och till slut blir klickandet en signal att nu kommer det nåt och då blir den ännu mer laddad. För att CC skall fungera kräver det att man har jättebra timing och inte blir förutsägbar. Men som sagt, det har fungerat klockrent där triggern inte är stark men med katter och snickare fungerar BAT-träningen mycket bättre. Det kan också bli "felkedjat" med CC, timingen kanske inte har fungerat så beteendet har istället blivit mer förstärkt av träningen istället för tvärtom. 

Idag ser vi framåt ännu mer och tränar nu freestyle allt vi orkar. Vi var på Workshop med Emily Larlham och där fungerade Juno kalasbra, bara ett litet utfall när en annan hund kikade fram bakom hennes bur. Och det tyckte jag faktiskt var "OK". Jag måste se hennes utveckling ur hennes perspektiv och inte jämföra med andra hundar som har ett annat bagage. Juno är och förblir ett yrväder med mycket jakt och skärpa i sig, jag ser det som en tillgång i träningen istället för att stirra mig blind på det negativa..

Juno i sin bur på Freestyle Workshop. Där kunde hon ligga och titta på de andra som tränade.

 STORT GRATTIS på 3-årsdagen

Lilla Jöns, Lakritstrollet, Jönsson, Junsan, Grizzlybjörnen och allt vad du nu heter, vi har väl som mål att du en dag skall pussa på en snickare, eller hur???